lördag 17 september 2011

Bara vänner

En fråga från vecka 6.

Min relation med Hjärtat genomsyras av en rejäl dos tacksamhet. Jag är inte helt bekväm med det, tacksamhet är en ganska sliskig känsla som för mig förknippas med underdånighet och brist på kritiskt förhållningssätt. Men ändå, när jag är med Hjärtat känner jag mig inte sällan just tacksam. Dels är jag tacksam för att hen är en av de underbaraste människor jag någonsin fått förmånen att komma nära, men framförallt för att vi överhuvudtaget har lyckats lära känna varandra. Hjärtat och jag hade nämligen en gemensam person i våra liv när vi lärde känna varandra, den person som då var hens sambo och stora kärlek, och min bekant. Min bekant som jag lärde känna på distans på internetforum och via MSN och slutligen träffade i verkliga livet. Min bekant som visade sig ha en alldeles ljuvlig sambo som jag givetvis inte vågade göra något annat än att titta på, och prata med.

Min bekant och jag fortsatte umgås då och då, och jag lärde känna hens sambo lite bättre, men det var inte förrän flera år senare, då deras kärleksrelation tagit slut och Hjärtat lyckats avverka ytterligare en relation, som vi till slut äntligen hånglade i min soffa för första gången. Givetvis var det inget annat än fånigt att det tog så lång tid, och givetvis ville hen hångla upp mig långt tidigare precis som jag ville hen (varför jag aldrig lär mig att lita på min magkänsla när det gäller sånt är i sig stoff för ett inlägg här). Men det är en annan historia.

Det jag istället vill skriva om nu är Hjärtats relation till sina ex. Hjärtat har nämligen fortfarande en nära relation till båda sina tidigare kärlekar och efter några månader av hånglande i soffan (och, jo, en hel del annat därutöver) så var det dags att berätta för min bekant. Jag var lite nervös, att bli tillsammans med någon man känners ex är ju verkligen ett stort, stort klavertramp och skäl för vänskapsrelationens upphörande för många människor, men Hjärtat försäkrade mig om att det skulle gå bra (och jag visste väl egentligen att min bekant inte heller var riktigt så normativ). Senare på kvällen fick jag ett meddelande från min bekant som skrev att hen var väldigt glad för min skull, för vår skull, och det var så himla skönt. Det var skönt att finnas i ett sammanhang där nya kärlekar inte är rivaler eller inkräktare utan nya möjligheter för människor man tycker om att få vara lyckliga. I sammanhang där jag kan fortsätta umgås med min bekant (som väl snarare borde kallas vän numera) och dessutom har fått en ny vän i Hjärtats andra ex. Det är människor som har varit, och är, viktiga för hen. Det är människor som känner hen väl och kan hjälpa och stötta när jag inte kan, orkar eller vet hur och jag inser hur skönt det är att inte vara någons allt, utan snarare en pusselbit i ett pussel fyllt av kärlek.

Jag tror att det är lättare att se ex som tillgångar snarare än rivaler om man inte har en allt för normativ syn på relationer (jag läser kommentarerna här och blir närmast mörkrädd, att det kan vara så känsligt vad ett ex gör!) . Eftersom att jag inte är monogam så är det inte hållbart att se kärlekar och andra nära relationer som konkurrerande. Jag är inte rädd för Hjärtats ex, inte orolig för att de ska snärja hen eller ta hen ifrån mig eftersom hen inte är min till att börja med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar