Smärta

En bloggutmaning från Vecka 6.

Jag tänker mycket på smärta för tillfället.

Jag har aldrig sett mig själv som en person som gillar smärta. Jag har aldrig fattat poängen med att koppla ihop smärta och sex. Smärta är ont och dåligt. Sex är skönt och bra. Så.

Men så träffar jag Hjärtat, som gillar smärta, som kopplar ihop smärta och sex och vi pratar, och pratar och pratar om sex, om smärta, njutning och kopplingen däremellan och vi har en massa sex och jag inser att det där med att jag inte skulle gilla smärta kanske mest är semantik. För jag gillar ju att bli smiskad och fasthållen och biten och knullad hårt precis som hjärtat. Jag gillar när det känns mycket och jag är oftast inte så känslig så det går att ta i, och ge mig blåmärken och ömma muskler utan att jag går sönder eller mår dåligt.

Utan att det gör ont.

För det är just det, jag förknippar ord som "ont" och "smärta" med mensvärk, skrubbade knän och brutna tår. Sånt som gör ontontont och inte är det minsta skönt på mig. Det skönt onda har jag inte sett som ont eller smärtsamt alls. Det skönt onda har jag bara tänkt på som något som känns mycket och människor som gillar smärta har jag tänkt på som människor som gillar att koppla ihop sex och känslan av brutna tår och skrubbsårsknän, och visst, det är klart att dom människorna finns, och andra är nog som jag. Vi gillar när det känns mycket, när det bränner och är på gränsen och ibland lite över, men vi bryter inga tår. Fast vi gillar smärta. Jag gillar smärta och nu när jag insett det har jag en hel värld av potentiellt ontontonda och sköntsköntsköna aktiviteter och prylar att upptäcka. Och det känns faktiskt alldeles grymt.

Bara vänner

En fråga från vecka 6.

Min relation med Hjärtat genomsyras av en rejäl dos tacksamhet. Jag är inte helt bekväm med det, tacksamhet är en ganska sliskig känsla som för mig förknippas med underdånighet och brist på kritiskt förhållningssätt. Men ändå, när jag är med Hjärtat känner jag mig inte sällan just tacksam. Dels är jag tacksam för att hen är en av de underbaraste människor jag någonsin fått förmånen att komma nära, men framförallt för att vi överhuvudtaget har lyckats lära känna varandra. Hjärtat och jag hade nämligen en gemensam person i våra liv när vi lärde känna varandra, den person som då var hens sambo och stora kärlek, och min bekant. Min bekant som jag lärde känna på distans på internetforum och via MSN och slutligen träffade i verkliga livet. Min bekant som visade sig ha en alldeles ljuvlig sambo som jag givetvis inte vågade göra något annat än att titta på, och prata med.

Min bekant och jag fortsatte umgås då och då, och jag lärde känna hens sambo lite bättre, men det var inte förrän flera år senare, då deras kärleksrelation tagit slut och Hjärtat lyckats avverka ytterligare en relation, som vi till slut äntligen hånglade i min soffa för första gången. Givetvis var det inget annat än fånigt att det tog så lång tid, och givetvis ville hen hångla upp mig långt tidigare precis som jag ville hen (varför jag aldrig lär mig att lita på min magkänsla när det gäller sånt är i sig stoff för ett inlägg här). Men det är en annan historia.

Det jag istället vill skriva om nu är Hjärtats relation till sina ex. Hjärtat har nämligen fortfarande en nära relation till båda sina tidigare kärlekar och efter några månader av hånglande i soffan (och, jo, en hel del annat därutöver) så var det dags att berätta för min bekant. Jag var lite nervös, att bli tillsammans med någon man känners ex är ju verkligen ett stort, stort klavertramp och skäl för vänskapsrelationens upphörande för många människor, men Hjärtat försäkrade mig om att det skulle gå bra (och jag visste väl egentligen att min bekant inte heller var riktigt så normativ). Senare på kvällen fick jag ett meddelande från min bekant som skrev att hen var väldigt glad för min skull, för vår skull, och det var så himla skönt. Det var skönt att finnas i ett sammanhang där nya kärlekar inte är rivaler eller inkräktare utan nya möjligheter för människor man tycker om att få vara lyckliga. I sammanhang där jag kan fortsätta umgås med min bekant (som väl snarare borde kallas vän numera) och dessutom har fått en ny vän i Hjärtats andra ex. Det är människor som har varit, och är, viktiga för hen. Det är människor som känner hen väl och kan hjälpa och stötta när jag inte kan, orkar eller vet hur och jag inser hur skönt det är att inte vara någons allt, utan snarare en pusselbit i ett pussel fyllt av kärlek.

Jag tror att det är lättare att se ex som tillgångar snarare än rivaler om man inte har en allt för normativ syn på relationer (jag läser kommentarerna här och blir närmast mörkrädd, att det kan vara så känsligt vad ett ex gör!) . Eftersom att jag inte är monogam så är det inte hållbart att se kärlekar och andra nära relationer som konkurrerande. Jag är inte rädd för Hjärtats ex, inte orolig för att de ska snärja hen eller ta hen ifrån mig eftersom hen inte är min till att börja med.

Hur lär man sig

En fråga från vecka 6.

Jag vet inte riktigt när jag började lära mig om sex, mitt tidigaste sexrelaterade minne är när jag som sex?, sju?-åring får lära mig av grannbarnet vad en kondom är och hur den används. En påse att sätta på snoppen så det inte blir barn, alldeles helknäppt och tokigt var min reaktion, jag tror till och med att jag betvivlade sanningshalten i det hela, tills jag hittade kondomer i badrumsskåpet hemma. Vilket bekräftade grannens berättelse. Varför mina föräldrar hade såna förstod jag nog inte riktigt.

Eftersom jag var ett nyfiket barn så ville jag alltid lära mig mer om sex. Mellanstadieskolans sexualundervisning var väl sådär, ärligt talat minns jag inte så mycket mer än att en av mina klasskamrater en gång frågade om man kunde ha sex och läsa tidningen samtidigt. Och så allt mensprat förstås, som väl var bra och relevant med knappast särskilt relaterat till sex, kärlek, närhet, kåthet, hångel och alla de där pirriga känslorna som jag bar omkring på. Däremot minns jag den gången jag hittade nån slags porrnovelltidning och gömde under madrassen för att nästan läsa sönder och jag minns Tevefyras nattsändningar av Emanuelle.

På högstadiet fick vi lära oss om känslor och se en film om hur viktigt det var med underlivshygien och att tvätta noga mellan blygdläpparna. Mina egna erfarenheter av sex med en annan part var fortfarande icke-existerande. Jag hånglade väl lite, och onanerade loss och var väldigt nöjd med det. Samtidigt som jag inte förstod varför jag inte ville knulla. Alla mina vänner hade ju gjort det (yeah, right), så varför inte jag?

På gymnasiet tror jag inte vi hade nån sexualkunskap alls. Jag gjorde mina första trevande försök till sex. Det gick sådär och hångel var fortfarande så jävla mycket härligare.

På de tio år som gått sedan jag slutade skolan har jag lärt mig massor om sex, det nyfikna barnet har blivit en nyfiken vuxen, både genom att läsa om det, höra andra prata om det, titta på det och ha massor av det. Samtidigt känns första gången med en ny person fortfarande som första gången. Det är nervöst och pirrigt och jag är så jävla kåt och det är en främmande kropp, en främmande människa oavsett hur väl vi känner varandra förövrigt. Och självklart är det ofta tryggare nu, när jag har haft sex och vet hur det funkar både i teorin och i praktiken med vissa personer, men det är fortfarande nytt och det finns så mycket som jag inte kan, så mycket som jag inte gjort. Jag tror helt enkelt att man lär så länge man har sex. Jag har definitivt mycket kvar att lära mig och jag gör mitt bästa för att erkänna det och inte låtsas, för mig själv och andra, som att jag redan kan allt.